Bo Ekström – Oxelösund 9 maj 2012

Några minnesbilder och reflektioner från den tid då jag var lärling hos ”Far & Son Ryhl” vid Åhus båt- och skeppsvarv.

Efter ett år som vagnmakarlärling och jobb som fiskardräng och hamnsjåare började jag hösten 1947 mina läroår till båtbyggare hos Gustaf Ryhl. Firman hade haft stor framgång med byggandet av flera moderna kostrar; klinkbyggda furuskrov; konstruktör Knut H. Reimers.

Detta var ju åren efter kriget, då Kristianstads segelsällskap byggdes upp. Emellertid var där en amatör vid namn Björkman, som byggde en sådan båt på kravell. Han slog ju allt, tror jag.. En shism uppstod nog, varvid två lärlingar ansåg sig utlärda och startade eget.

Då jag blev antagen efter en telefonförfrågan möttes jag av en järnköl, som stod i rännan. Det skulle bli en modern koster med Jac. M. Iversen som konstruktör. Så det blev att hugga i under ledning av Sven Ryhl. Gustaf han körde igång tändkulemotorn och mallade, sågade och hyvlade råmaterial. Om aftonen tände han ett tiotal primuslampor – någon elström fanns ej. Det gjorde att man måste lära sig att sköta en drillborr och/eller en borrsväng.

Bygget skulle vara helt av ek, varför det krävdes vassa verktyg. Stäven restes och skrovet bordfylldes. En liten diskussion uppstod mellan far och son. Gustaf hade en idé om tjärpapp i landen, så han skar remsor, som vi placerade mellan borden som tätning. Den färdiga båten skulle sjösättas i ”rännan” och bogseras över hamnen till kran och järnväg för vidare befordran till Stockholm, då den var klar till våren.

För mig blev det mycket spring med heta bord och spant. Bastrumman stod neråt åstranden, ångan framställdes med en liten ångpanna. Då vi hade fått dit alla spanten och drillat alla tusentals hål för skruv och nitar fick jag vara mothåll, en dorn och slägga på den. Mina knän värkte, det började bli kallt! Som kallast var det minus 22 grader. Kl 17.00 fick jag cykla hem för att vara på plats igen kl 07.00 på morgonen. Det blev en kall vinter och besvärligt väglag. Jag har nog aldrig frusit värre…

Som en vänlig gest eldade Gustaf en plåtkamin med ett rör borta i bakre hörnet, där jag kunde sitta under middagsrasten med mina smörgåsar och mjölk. Sven och Gustaf cyklade hem och åt. Det hände aldrig att de bad mig följa med hem. Aldrig fick jag något beröm, det var en konstig stämning mellan far och son. Deras samarbete var gåtfullt, skedde med blickar och hummanden.

Jag tyckte dock bäst om Gustaf. Särskilt då jag fick min lilla löning på lördagarna i ett halvt kuvert, då han kunde säga: ”Jag har ökat ett litta”.

Jac. M. Iversen gjorde en dag en syn av bygget, en elegant herre med paraply. Han tog i hand och hälsade och önskade mig lycka till. Det kändes bra..

Då våren äntligen kom skulle det bli sjösättning. Jag tänkte det kanske blir lite fest; en bulle och termoskaffe. – Hon neg vackert och glänste fint. ”Men herregud hon sjunker”! Det blev att snabbt få en talja på henne och sling runt aktern och upp igen. Stämningen upplevde jag som tryckt, det blev inte mycket sagt. – Det blev till att plocka fram drivjärn och kyla och driva alla land med bomullsgarn. Hon kom iväg till stockholmstrakten.

Efter detta byggde vi en serie halvdäckade snurrebåtar, som fraktades med häst och vagn till järnvägsstationen, där de stuvades fem i varje öppen vagn. Det var tråkigt seriearbete. Då fanns det ett hörn i verkstaden med trägolv, vilket gjorde det litet bättre för knäna, när vi nitade.

Min håg stod ju helt och hållet till att få bygga segelbåtar. Ibland fick jag ut och lappa i uppseglade gamla segelyachter, som stod uppställda vid dåvarande slipen.

Varvet hade också en ramsåg. Gustaf köpte en väldig mahognystock, som skulle sågas. Man hade fått en order på några halvdäckade motorbåtar av sniptyp. Gustaf sågade och kallade på mig, då han kört en skiva, för hjälp att flytta denna. Stocken hade nog en diameter på 80 cm. Jag minns hur plågad han såg ut, då han plockade ut tjocka larver, som ätit sig långt in i stocken. Han lyckades ändå få ut bordläggningen mellan kanalerna, som insekterna gjort.

Jag jobbade hos honom till december 1949. Jag ryckte in för värnplikten i Karlskrona uttagen till timmermannautbildning. Gick bl.a. på sjömansskolan innan jag kom ombord på kryssaren Tre Kronor. Det var då flottans största fartyg.

Då jag mönstrade ut efter ett år, ringde jag till Gustaf Ryhl och frågade efter jobb. Då sade han: ”Ja, du skulle ju få komma tillbaka. Men vi har inget att göra alls, så…”

Jag ringde till Albert Svenson vid Pukaviks Skeppsvarv. Där blev jag mottagen med öppna armar, då jag lärt hos Ryhl.

Men det är en annan historia…..

Eftersom jag haft förmånen att få leva i fred och frihet och kunnat få ägna mig åt mitt stora intresse långfärdssegling, har jag också haft glädjen att få möta två av de byggen jag fick vara med att skapa som lärling hos Gustaf Ryhl.

Särskilt gärna minns jag ett möte i Väggahamnen 2003. Där låg en bländande vacker klinkbyggd koster av ek med höga sköna fribord. Då jag tittade närmare på byggnadssättet, kände jag igen byggtekniken. Då jag frågade skepparen – som var från luleåtrakten – sade han att hon var byggd hos Ryhl 1949.

Han hade varit kapten på en supertanker och roade sig under de långa sjöresorna med att läsa gamla båttidningar. Han såg en annons om en koster till salu, ringde annonsören och lyckades göra affär. Kostern är en förhöjd konstruktion av Knut H. Reimers. Ryhl byggde henne till sin bror, som var tullare i Råå. Denna skapelse är ett vackert minnesmärke över en skicklig båtbyggare!

Nedtecknat ur minnets kammare 62 år efter tiden hos Ryhl.

Oxelösund 9 maj 2012

Bo Ekström